Italiensk fotboll - en seg patient

Twingly bloggs?k

Jag är i Rom när du läser detta. Kanske sitter jag på en barstol mitt emot Phanteon och summerar ett turbulent, vackert, lite sorgligt men ändå fantastiskt serie A-år.
Det finns fotboll med mer pengar och framgång på andra ställen, öar och kontinenter. Men jag är närmast kriminellt trogen min italienska älskarinna. Jag älskar henne helt enkelt. Hur svart, sylvass och djävulsk hon än är iandras ögon. Roma är till salu. Milan vacklar farligt nära åldersvulkanen. Juventus ger långfingret åt sin egen anrika tradition när man tvingas göra det oundvikliga, nämligen att under förödmjukande former och iall hast sparka Claudio Ranieri.
Kvar finns egentligen bara Zlatans Inter. Moratti har fortfarande en ekonomi i ordning och balans. Inter äregentligen det enda laget i Italien som ekonomiskt kan mäta sig med lag från England.
Jag sitter i Rom och ser tillbaka på en krängande, turbulent säsong i Italien. Liksom allting annat idet här vackra landet så sker ingenting av enslump och allting hänger samman.
För att förstå säsongen som gått måste vi varsamt backa några år i tiden. Jag vet inte var du läser detta. Kanske i Göteborg eller Kalmar. Kanske på en bänk i Kristianstad. Det spelar ingen roll.
Häng med mig på en resa genom ett stycke nutidshistoria i den italienska fotbollens namn.

Skandalen uppdagas

Maj 2006: Jag dricker mig stadig medan jag zappar runt bland kanalerna. Min mobiltelefon glöder av inkommande sms. Det har hänt något iItalien. Jag cirklar runt bland kanalerna i min misär och lyckas till sist hitta RAI. Luciano Moggi ser stressad ut isin svarta kostym när han jagas nerför en gata av män och kvinnor med mikrofoner.
Långsamt går skandalens omfattning upp för mig. Det som många italienare med ett cyniskt men fortfarande snett leende gått och trott iårtionden visar sig vara sant. Och ändå inte. För det här är tusen resor värre. Flera lag är inblandade iuppgjorda matcher, mutor och korruption.
Jag får samma känsla som jag fick när pappa sommaren 2004 ringde och nedslagen bad mig kolla på extrasändningen från fotbolls-EM iPortugal där ett danskt kamerateam hittat Tottis spottloska mot Poulsen. All luft gick ur mig då. All luft går ur mig den här gången också.
Jag talar med några italienska vänner som skriker mig i örat. Jag talar med människor som i sina aftonböner ber att Italien och Marcello Lippi (vars son är inblandad) ska stanna hemma från VM. Italien skämmer utsig inför öppen ridå.
Det är som att se en gammal älskad flickvän bli ful, tjock och packad inför öppen ridå. Jag dricker mig så redlös att jag somnar vid lunch. Det finns ingenting annat att göra.

Tjuv- och rövarpack

Juni 2006: Italien är ett satans tjuv- och rövarpack och resan över Alperna, till Tyskland, känns mer som en flykt än något annat. En månad senare är Italien världsmästare, och hela världens förbannade långfinger tillbaka-vridet av ett landslag som går till historien som ett av de värdigaste som någonsin dragit på sig den azurblå tröjan.
En minister föreslår att alla rättegångar som är på gång ska strykas eftersom "sågjorde man förr, när romarna kom hem till Rom med guld och ära".
Det är ett uttalande som är en sorts nyckel till att försöka förstå det italienska statsskicket och hur politiker, företagsledare, påvar,furstar och maffiabossar genom åren tänkt och resonerat. Landslaget hyllas av en miljon människor vid Circus Maximus i Rom.

Omkullblåst korthus

Hösten 2006: Det som började som ett totalt haveri för italiensk fotboll liknar nu mest ett omkullblåst korthus. Straffen mildras. Italien är världsmästare på att inte göra någonting men ändå få det att se ut som om man faktiskt gör något. Juventus åker ner i serie B men är strax tillbaka igen. Moggi offras men alla andra är kvar på sina stolar. Abete på förbundet har suttit i snart 20 år. Italien är ett land som lever med en ständig pausknapp nedtryckt. 

Förväntade sig EM 2012

April 2007: Hela Italien förväntar sig att EM 2012 ska hamna där. FIGC (förbundet) har lovat bygga nya arenor så fort det blir klart att mästerskapet hamnar i ”världsmästarland.”
Chocken och ilskan är enorm när Polen och Ukraina får mästerskapet i stället. 

Milan Champions League-mästare

Maj 2007: Från mitt hotellfönster i centrala Stockholm hör jag glada italienare (och andra) jubla över Milans seger över Liverpool i Champions League-finalen. För ännu en kväll glömmer vi trötta, gamla lik i garderoben och jublar när legenden Paolo Maldini lyfter bucklan mot den grekiska natthimlen.

Nu skriver vi maj 2009 och Inter vinner ligan för tredje året i rad. Zlatan har startat sin alldeles speciella dramaturgi och kommer att hamna i Spanien i höst. Det är en naturlag när den här bollen sätts i rullning. Jag hoppas ändå att du vill läsa om italiensk fotboll också om Zlatan flyttar. Men jag förstår att det mediala intresset runt serie A kommer sjunka ihop en hel del när han flyttar. Men jag lovar att hitta nya spelare
och händelser att skriva om. VM-guldet blev en kastad filt över en stor del av Italiens bekymmer. Ingenting har egentligen hänt på 2 000 år. Det är samma furstar, bara olika namn. Det är samma skamlösa kungar och kejsare, bara i moderna kläder.
Italiensk fotboll är fortfarande världens vackraste kvinna i mina ögon. Jag älskar henne med all den kärlek och allt det tålamod som bara en drucken, ett barn eller en förälskad man är mäktig att frambringa. Jag är dock ingen idiot.
Jag inser att italiensk fotboll just nu i andras ögon ligger en bit efter. Så kan man se det. Men man kan också se det som att fotbollen i Italien redan varit där England är i dag, och alltså är förskonat från att hamna i det fall som av lag, tradition och ekonomisk logik, måste inträffa när en ballong stiger för högt, för snabbt och för våldsamt.
Serie A kommer stå när de andra faller. Jag kommer älska det där dumma, märkliga landet och fotbollen som spelas där tills min aska blir strödd ur en urna eller en innerficka i Phanteon. Nu ska jag ta en promenad genom gränderna i den här vackra staden och gå vilse med  flit.

Av Marcus Birro
marcus.birro@expressen.se