Birro: Milanoderbyt är lilla Madonnans stund

Jag satt vid domen i Milano och drack ett glas vin. Det finns fotografier från tillfället i fråga. Jag väger tjugo kilo mer än jag gör i dag. Jag ser ut som en uppsvullen, lobotomerad apa; rödflammig, svullen, trött och jävlig. Jag är där för att skriva klart en bok men jag vill bara dricka.
Eftersom jag är ett fyllo inbillar jag mig att jag dricker för att jag är ensam. Jag är ensam för att jag dricker. Hotellrummet är en spya i världen. Jag är lycklig ändå. Handen skakar inte allt för mycket och kvinnorna är vackra runtomkring.
En präst sitter bredvid mig. Jag sneglar på hans guldskimrande glas Amaretto, en söt, fantastisk mandellikör.
Han ser rakt igenom mig.
Det är plågsamt tydligt.
Jag frågar honom om han är fotbollsintresserad (det är en klassisk isbrytare) och han sippar lite på sitt glas och säger sedan:
- Kärleken är färgblind.
- Hur menar du då, undrar jag, nog har du ett favoritlag djupt i hjärtat...
Då ler han och pekar bort mot ett sällskap Intersupportrar som samlats runt bardisken.
De är klädda i blått och svart, deras halsdukar är perfekt knutna, till och med skosnörena är i Inters färger.
- Om du lovar att inte berätta det för Gud så kan jag erkänna för dig att jag håller på Inter jag också, sade han.

Sedan berättar han om sin mor som gått bort en vecka tidigare. Hon blev 95 år och hon brukade skryta med att hon var "stans bästa älskarinna, fru, maka och mor" tills hon fyllde 90. Efter det slutade hon vara fru, maka och mor. Prästen skrattar gott och jag tar en klunk av vinet.
- Hon höll på Inter så att till och med hennes radband var blått och svart, säger han, men samtidigt som hon dog, sade han och lutade sig fram mot mig, så höll hon de här händerna hårt och så sade hon att dit hon skulle fanns inga färger.
Prästen tackade för sällskapet och gick. Jag satt kvar.
Milano är en färgrik och fantastisk stad.
Milano är också ett spikrakt långfinger.

Man måste må bra i Milano. Fotbollshistorien är full av fantastiska spelare som kallnat i Milano, som lämnat frostavtryck i gräset efter sig. Slaget om Milano är också slaget om den lilla madonnan. Gud är med.
Om vi skyndar oss kan Sverige bli det första landet som gör sig av med Gud. Vi behöver inte honom.
Vi blir aldrig så svaga, så vilsna, så ensamma eller så sorgsna. Men jag blir det. Jag behöver Gud.
Jag gick in i domen och tände några ljus. Jag bad en bön. Jag tänkte på prästens mamma, på färgerna som formar vår kärlek till favoritlaget, på hur lite som skiljer oss från alla andra, på att det svarta i Milano är konstant och att det kanske inte är så stor skillnad på rött och svart men att det ändå (eller kanske just därför) inför varje derby är två städer som möts.

Jag tror på godhet i en tid av sönderfall. Det är något oerhört märkvärdigt att det är derbyt om den lilla madonnan. Det är hoppfullt. Tittar man efter noga ska man upptäcka att hon ler lite. En leende madonna. Ett spöke med goda avsikter som blivit färgblind av kärlek.
På trappan ner från domen möttes jag av ett hånglande par där tjejen hade Milan-halsduk och killen en blåsvart Zanetti-tröja.

Av Marcus Birro
marcus.birro@expressen.se