Mats Olsson: Man får tårar i ögonen

2 november 2009 Spelarna hyllas av Dogge på Råsunda 2 november 2009 En lång dags färd mot guldnatt 2 november 2009 Obolo kan göra sista AIK-matchen i helgen 2 november 2009 Kopiera klubbar - så ska AIK nå Europa 2 november 2009 Stahres belöning: Förlängt kontrakt 2 november 2009 Hjälten om festnatten: "Hur stort som helst"

1 november 2009 Tjernström: "En overklig  känsla"

Mitt i detta satt Daniel Tjernström och såg fundersam ut, som om han inte riktigt hajat än, som om han inte riktigt förstått att han, just han, den de kallar "Trotjänaren", var den som avgjorde den fantastiska guldfinalen mellan IFK Göteborg och AIK.
Daniel Tjernström sköt 1-2-målet på Gamla Ullevi, sköt guldet till AIK.
- Tom, sa han.
- Känner mig alldeles tom.
Det kunde inte hänt en vänligare man än Daniel Tjernström.

Fuktigt - i båda ögonen

När Daniel Tjernström kom in i stället för Bojan Djordjic i den 77:e minuten for tanken genom mitt huvud: "Tänk om 'Tjerna' får avgöra det här, vilken story!"
Det stod 1-1 när "Tjerna" kom in. Guldet var, typ, klart - men man ska vinna ett SM-guld, inte kryssa sig till det.
Och Dulee Johnson fick väldigt god tid på sig utanför Göteborgs straffområde, pek- och tittfintade till höger, slog en magnifik boll ut till vänster där Daniel Tjernström kom springande och sköt otagbart förbi Kim Christensen i det blåvita målet.
Det blev lite fuktigt i både det ena och det andra ögat.

Stort fotbollshjärta

Jag har alltid beundrat Daniel Tjernström för hans inställning, för hans envishet, för hans lagkänsla, för hans solidaritet och för hans stora fotbollshjärta.
Att han dessutom har sällsynt förfinad smak i rockmusik - nåt han utvecklade med Mats Rubarth - gör inte saken sämre.
Och det är inte bara vi som har varit med ett tag som kände så stor glädje över att just Daniel Tjernström fick och kunde nita Blåvitt för gott i går. Den charmerande vältalige Martin Mutumba sa:
- Mikael (Stahre, tränaren) säger att alla ska jobba, alla ska jobba för laget. Som i den här matchen, "Tjerna" visste att han inte skulle spela, men han kom in och jobbade, och Kenny Pavey kom in och sprang som en hund som suttit i en bur i tio år och "Tjerna" avgjorde alltihop, det är så man får tårar i ögonen.

Tänkte offside-tankar

Elva år i AIK. Elva år med himmel och helvete, med både Champions League, superettan och Rikard Norling, och så ett SM-guld 2009. Tjernström sa till slut:
- Först trodde jag inte bollen gick in, jag tänkte "fan, är det offside?" för det var så tyst, sen kom jag på att våra fans var ju på andra sidan. Och nu...nu känner jag bara en stor jävla lättnad - äntligen!
AIK är värdiga mästare, ingen ska säga nåt annat.
Det kändes som om Göteborg hade viss kontroll efter Thomas Olssons 1-0-mål, men AIK gav aldrig upp, AIK fortsatte satsa hårt, målmedvetet och effektivt och när jag var övertygad om att Mikael Stahre skulle byta ut Martin Mutumba (han tänkte det också, visade det sig) fick Mutumba ett ryck, gick förbi både Erik Lund och Ragnar Sigurdsson, passade till Flávio som mycket enkelt slog in 1-1 - och sen regerade Mutumba Gamla Ullevi och det kändes som om Göteborg aldrig skulle orka tillbaka.

Stank och stänk av champagne

Tobias Hysén hade ett par skruvade fräsande skott och den imponerande Stefan Selakovic en boll i stolpens insida, men AIK gjorde som AIK gjort så ofta: tog greppet om matchen och släppte det aldrig - självsäkert, modigt och på sitt sätt stilfullt.
För vilken rasande bra, spännande och händelserik match det var. Sveriges två bästa lag möttes på Gamla Ullevi och verkade spela i en helt annan dimension.
Det är så roligt att vinna guld, jag har aldrig gjort det men tröttnar aldrig att se på.
Champagnestank och champagnestänk i omklädningsrummet, men det tog inte fart förrän Kenny Pavey fick en iPod i bergsprängaren och ut kom "Rap das Armas" - den med "rapapapapapapa", och upp kom Dulee Johnson, Flávio, Iván Obolo, Mutumba, Jorge Ortíz och ned kom byxorna på materialaren "Bulten" som naken dansade inne i ringen medan spelarna klatschade honom i ändan som blev djupt röd, och det var ganska stor kontrast i dansstil mellan Johnsons och Flávios mjukt kattlika dansrörelser (med mer eller mindre penis ute) eller den idiotdans med flaxande armar som Jos Hooiveld visade upp.
Nils-Eric Johansson dansade inte, han sa:
- Dom som dansar är dom som inte har råd att stå i baren. Skriv det! Sätt det i tidningen; dom som dansar är dom som inte har råd att stå i baren.
Flávio rapapapapapapade mest av alla och avslutade allting med att hälla två starköl i håret på tränaren Mikael Stahre.

"Såna här spelare vi vill ha"

Och medan det skallade av "TJERNA TILL LANDSLAGET!" försökte jag lyssna till AIK:s sportchef Björn Wesström när han talade om mod, och vikten av att "stå för sin grej". Han sa, och svepte med högra handen över omklädningsrummet:
- Det är såna här spelare vi vill ha, spelare som (Martin) Mutumba som misslyckas men ändå vågar fortsätta, vågar utmana, det är sånt som ger resultat. Plus att vi tidigt stakade ut en riktning och höll fast vid den, det har ju växlat en hel del i de andra stockholmsklubbarna men vi stod för vår grej.
Och kanske ska jag inte dra för stora växlar på AIK:s lagsammansättning, men det är som om de olika motpolerna - sydamerikanernas höftjuckande dans, och den mer stillsamma sorten typ Per Karlsson, Markus Jonsson, Daniel Örlund och Nils-Eric Johansson - hittat ett förträffligt sätt att fungera tillsammans.
Jag sa som jag brukar på guldfester, jag sa till Mikael Stahre att "det här är inte slutet, det är här det börjar, det är nu ni ska upp till bevis." Stahre sa att han var medveten om det (tror jag, det var lite stökigt), och att han såg fram emot det.
Daniel Tjernström, AIK:s hjärta, hjärna, lungor och guldsmed, har ju skrivit på för en säsong till.

Av Mats Olsson
mats.olsson@expressen.se