Olsson: "Histora kommer att skapas"
IFK Göteborg mot AIK.
Sista seriematchen för säsongen.
Matchen gäller guld.
Fotbollsguld, allsvenskt guld.
Det blir historiskt.
Allsvenskan har aldrig tidigare avgjorts i en final på det här viset.
Det känns som om serieupplägget riggats så Lars-Åke skulle få uppleva en våt dröm, så den utskällda och allt torftigare allsvenskan skulle få en sorts revansch i en slutmatch som allsvenskan egentligen inte alls gjort sig förtjänt av.
Men det är omöjligt, för vem hade trott på IFK Göteborg mot AIK? Göteborg tippades ganska allmänt som seriesegrare, men AIK?
Skit samma: det är landets två bästa fotbollslag som möts i eftermiddag.
Stora känslor 1 - rivaliteten är mega mellan de två lagen.
Stora känslor 2 - rivaliteten är mega mellan Stockholm och Göteborg.
Bör bli en oförglömlig upplevelse
Jag är inte dummare än att jag minns upploppen på Avenyn i Göteborg - mitt bland shoppande och flanerande barnfamiljer - när Blåvitt mötte Djurgården.
Jag är inte dummare än att jag förstår att nåt liknande kan hända igen.
Däremot är jag så dum att jag tror att fotbollens kraft, fotbollens magi, ska eller bör göra detta till en fantastisk guldmatch och en oförglömlig upplevelse.
Det finns många olikheter mellan lagen, men kanske fler likheter.
Där AIK byggt upp ett lag med utländska spelare som anfallarna Flávio och Iván "bolo, mittfältarna Jorge Ortiz och Dulee Johnson och den hårdföre och nickskicklige mittbacken Jos Hooiveld lever IFK Göteborg på lite mer hemvävt, lite mer egenutbildat - och när man värvar utifrån är det spelare som målvakten Kim Christensen från Danmark och mittbackarna Ragnar Sigurdsson och Hjalmar Jonsson från Island.
Men det lagen har gemensamt är...
...kampviljan.
...förmågan att segra trots dåligt spel.
Det känns som om både Göteborg och AIK kämpat sig fram till dagens match; det snygga spelet, det vackra spelet, får vi ta en annan gång, en annan säsong.
Under några år på 80- och 90-talen avgjordes allsvenskan med ett slutspel som slutade i en ren final.
Men ska man hitta nåt liknande dagens match får man gå tillbaka till 1966, det är i alla fall vad vårt speciella statistikvidunder Anders Hansson kommit fram till.
På den tiden fick man två poäng för seger, Djurgården ledde på 31 poäng och plus 26 i målskillnad, IFK Norrköping låg tvåa på 29 poäng och plus 32 i målskillnad.
Norrköping kunde alltså bli guldmedaljörer vid seger, tack vara bättre målskillnad.
Den gången vann Djurgården med 3- 2 inför 39772 åskådare.
Och Anders är inte helt hundra på att ens den matchen går att jämföra med dagens. Ska man vara riktigt petig hade Elfsborg det året också chansen på guld, men då hade laget varit tvunget att vinna med 17 mål mer än Norrköping.
I dag är ingen annan inblandad.
I dag skriver vi historia.
I dag handlar det bara om Sveriges två bästa klubblag.
Norling gjorde ett bra grundjobb
Vinner Göteborg fortsätter föreningens envetet målmedvetna väg mot Europa.
Vinner AIK kan det bli tuffa tider nästa säsong.
Sportsligt sett har AIK varit härligt framgångsrikt, men - det är ju den där förbannade ekonomin också.
Sportsligt sett jublade AIK-ledningen över att den begåvade Iván Obolo inte såldes i somras, men rent ekonomiskt låg AIK-ledningen vaken om nätterna och grät över att de inte lyckades sälja honom - de hade behövt kosingen.
Om jag förstått det rätt finns det femton miljoner hål att stoppa pengar i.
Jag ska inte säga att den nye tränaren Mikael Stahre kom till dukat bord i AIK, men företrädaren, den sparkade Rikard Norling, hade, på sitt sätt, gjort ett bra grundjobb, och det Stahre tillfört är en tanke, ett mål, en organisation och en begriplig spelidé.
Stefan Rehn och Jonas Olsson har, på sitt sätt, haft det jobbigare.
Ett ankare som Pontus Wernbloom såldes, landslagsbackarna Mattias Bjärsmyr (såld) och Adam Johansson (skadad) försvann och U21-landslagsmannen Robin Söder blev långtidsskadad.
Men det finns nu en blåvit tradition där en 17-åring som Mikael Dyrestam kan gå in och spela allsvenskt som om han aldrig gjort nåt annat.
Det handlar om Iván "bolo och Flávio mot Jonsson och Sigurdsson.
Det handlar om Tobias Hysén mot Jos Hooiveld.
Mikael Stahre har haft fingertoppskänsla när två avbytare, Gabriel Özkan och Kenny Pavey, kommit in och avgjort de två senaste matcherna. I Blåvitt handlar avbytandet mer om rutin hos en 37-årig Niclas Alexandersson.
Det finns en sak som skiljer: Blåvitt har ingen som AIK:s Martin Mutumba.
Det kvittar hur statiskt rutinerat ett spelsystem är när det ställs mot en så oberäknelig, dribblingsglad och -skicklig spelare som Martin Mutumba.
Stahre har lite rätt när han säger att AIK redan leder med 1- 0, de leder ju serien, har en poäng mer och klarar sig med oavgjort. Men i så fall har Blåvitt redan kvitterat med tanke på hemmaplan, hemmapublik och att de aldrig förlorat på Gamla Ullevi.
Det blir tajt och snålt, och kanske Blåvitt vinner med 1- 0.
Av Mats Olsson
mats.olsson@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan