Klas Ingesson: "Jag mår bättre nu..."

KLAS INGESSON
Ålder: 41.
Född: Ödeshög.
Bor: Kisa.
Familj: Frun Veronica, sönerna Martin, 15, och David, 10.
FOTBOLLSKARRIÄREN
Position: Mittfältare. Tröjnummer: 8. Landskamper: 57. Mål: 13. Meriter: VM-brons 1994, EM-semifinal 1992, Bragdguldet 1994.

450 SVENSKAR DRABBAS VARJE ÅR

• Myelom är en form av blodcancer. Den angriper cellerna i benmärgen.
• Cancercellerna bryter ned benet som då blir skört. På röntgenbilder kan det se ut som gropar i skelettet. Nedbrytningen gör att man lätt drabbas av benbrott.
• Nedbrytningen kan ge patienten svåra skelettsmärtor. Ryggont är ett vanligt symptom. En del får också svårare att röra sig.
• Även blodbrist är vanligt, många blir också känsliga för infektioner.
• I Sverige drabbas omkring 450 personer varje år, vanligen äldre människor. Enstaka fall förekommer före 40 års ålder.
• Orsaken till sjukdomen är okänd.

Källor: Hematologiskt centrum/karo- linska.se, Rolf Lewensohn, professor i onkologi på Karolinska Universitets- sjukhuset samt Nationalencyklopedin

14 maj 2009 Klas Ingesson drabbad  av cancer

Twingly bloggsök

Klas Ingesson har tidigare inte velat prata med medierna om blodcancern som i maj satte klorna i bronshjälten från VM 1994.
Men i går eftermiddag talade han ut för sajten Nyheter24, där han bland annat berättar om sin smärta.
- Jag är egentligen inte jätteorolig för själva cancern. Den lever jag med och jag tänker inte allt för mycket på det. Det jag är riktigt nervös för är att jag ska få ont i ryggen och kroppen än mer i framtiden. Så jag inte kan röra mig ordentligt. Att ryggen ska bli sämre, ungefär som innan jag blev sjuk, säger han till Nyheter24.

"Jag mår bra..."

- Jag vill inte få gå med rullator när jag är 40 bast liksom, det är en mardröm. Innan jag sökte akutvård för mina ryggbesvär hade jag så ont att jag fick gå med rullator. Jag kunde inte ens gå på skithuset själv. Jag fick be om hjälp, ibland var det två personer som fick hjälpa till.
- Något sådant vill jag inte uppleva igen, säger han till Nyheter24.
- Jag lever hellre tio år utan smärtan i ryggen och kroppen än resterande, ja så många år det blir, eller 25 år, med smärta så jag knappt kan röra mig.
SPORT-Expressen hade i går kväll ett långt samtal med Ingesson där han berättar om tiden som varit och framtiden.
Hur mår du?
- Jag mår ganska bra nu. Eller, jag mår bra. Fysiskt sett har jag lite ont i kroppen, det har jag. Jag har nästan förlorat all muskelkraft så att säga. Men annars mår jag bra. Jag mår ju inte illa eller någonting sånt, säger Ingesson.

Går långt varje dag

Du har börjat kunna leva ett någorlunda normalt liv igen?
- Ja, absolut. Sedan jag bytte cellerna nu i somras har jag mått mycket, mycket bättre. Framför allt orken har kommit tillbaka, rent konditionsmässigt. Det är bara det att varje morgon när jag vaknar har jag liksom träningsvärk i musklerna.
- Det är egentligen muskelmassan och ryggen som jag har ont i. Men det har att göra med att jag inte har de musklerna som jag hade förut. Men är väl bara att träna.
Har du redan börjat rehabträna?
- Nej, men jag går ju ganska mycket. Nästan varje dag, ganska långa sträckor. Men problemet är att när jag sätter mig och är still blir jag väldigt stel.
- Det är lite som att vara på träningsläger, som i Italien typ. Man har varit still väldigt länge och så ska man komma i gång igen. Man är stel, har ont i hälsenor och sådant där.

"Jag missförstod läkarna"

Nu berättar han öppet om både sommarens plågsamma behandlingar och hur mardrömmen började för fem månader sedan.
- Jag åkte in på en lördag. På måndagen fick jag reda på att jag hade cancer, säger Ingesson.
- Men jag missförstod läkarna. De sa att det var en kronisk benmärgssjukdom. Jag fattade inte riktigt att det var cancer jag hade. Jag förstod det som att det fanns kronisk benmärgssjukdom eller cancer. Men på måndagen fick jag beskedet att vi skulle börja med cellgift.
- Då undrade jag varför fan vi skulle göra det. Jag har ju inte cancer. Men jo, det hade jag. Då vart man ju inte speciellt stor längre. Då vart man ganska liten och naturligtvis jävligt rädd.
Han berättar om hur läkarna tömde honom på celler och pumpade honom full av cellgift.
Samtidigt for tankarna i huvudet på honom.
- Jag var jävligt rädd. Man började tänka på alla möjliga grejer och spelade upp olika scenarion i huvudet. Man tänkte att "aha, nu är det väl färdigt då", säger Ingesson.

"Fick en annan syn på livet"

Men sen kom vändningen.
Vänner och gamla lagkompisar från hela världen hörde av sig.
Även folk han inte kände.
- Efter de här två, tre veckorna som jag var jävligt rädd och osäker på vad som skulle hända och nervös för allting så kan jag säga att jag fick en annan syn på livet. Och jag kände "fan, är det så många som bryr sig om hur jag mår så kan ju fan inte jag sitta här med negativa tankar".
- Med hjälp av allt stöd jag fick har jag på något sätt kommit in i de tankebanorna att visst, det är som det är - men jag kan inte gå runt och vara orolig när jag ändå mår bra.
- Man får en annan syn på livet. Så länge jag mår bra har jag inte tid att tänka på att det kan bli värre, att jag kan dö. Det får vi ta den dag det kommer.
Vilka av dina gamla fotbollskompisar har hört av sig?
- De flesta som jag har spelat med har ringt. Glenn Hysén ringer nästan en gång i veckan, eller bra mycket i alla fall. "Limpan" (Anders Limpar) var den första som var och besökte mig på sjukhuset. Lasse (Ericsson), "Brollan" (Tomas Brolin), Kennet (Andersson), Roland Nilsson - de flesta har ringt. Från Italien, Belgien, överallt där jag varit har jag fått mejl ifrån. De undrar hur jag mår och hur det går. Så stödet jag har haft har varit helt fantastiskt. Det är egentligen det som gjort att jag känt att jag kan ju inte lägga av nu, det är bara att köra. Och det gör ju att det egentligen har gått väldigt smidigt för mig, absolut.

Ryggen är största problemet

Hur har din familj mått av det här?
- De var väl tagna av stunden och nyheten vi fick där. Men med tiden att jag har ändrat min syn på det hela och mått bättre har deras tillvaro blivit mycket bättre. Så att i dagsläget tror jag inte att varken min fru eller mina barn tänker på det. Vi har pratat ganska mycket om det också och det har också gjort att vi kommer över det ganska smärtfritt.
- Ju mer jag pratar om det, desto lättare har det varit att sova och inte fundera på det så mycket när man blir ensam. Det var problemet i början, när man låg där inne i sängen och funderade.
Han säger att det största problemet just nu är ryggen.
Den värker - hela tiden.
Efter cellgiftsbehandlingen är cancern just nu ute ur blodet.
- I dagsläget finns det inga spår i blodet. Men sedan är det så att eftersom det är kroniskt kan jag få tillbaka det. Men om det kommer om ett halvår, ett år eller om 25 år - det vet man inte.
Ryggen opererade han i våras.
- Jag blev tvungen att fixa till den. Benet i den hade vittrat sönder. De fick borra två hål i den som de sedan fyllde igen och nu känns det faktiskt mycket bättre.

Kör skogsmaskin - och jagar

Vad gör du om dagarna?
- Nu har jag börjat arbeta igen. Så nu kör jag skogsmaskin. Och jagar rätt mycket. Så jag gör det jag gjorde förra hösten, mer eller mindre. Jag gör väl mer saker jag själv vill än vad jag måste. Jag sållar mer nu.
- Rent psykiskt sett tror jag att jag mår bättre nu än vad jag någonsin har gjort. Det känns som att jag har förstått vad det hela handlar om. Många funderar ju på vad livet går ut på. Jag tror att jag har hittat det nu.
Det är en dröm man har - att själv kunna säga så en vacker dag.
- Precis, men det är nog så att det måste hända något riktigt drastiskt. Och när det väl gör det, då tar man sig en funderare och sedan inser man väl mer eller mindre vad man vill. Och det är väl det som det går ut på - att försöka njuta av den tiden man har här.
- Ska jag vara ärlig, är det väldigt sällan jag tänker på att jag har cancer.
Sen måste vi reda ut det här. Hur går det med älgjakten? Har du fällt någon?
- Nej, inte en jäkla älg! (skratt) Det är för jäkla dåligt. Men vi ska ut i morgon (läs i dag), då ska det smälla.
Är det hundarna eller du som får ta på sig det här?
- Det är helt och hållet hundarnas fel (skratt). Husse har skött sig exemplariskt, men hundarna har inte skött sig bra.

"Tack så mycket för allt stöd!"

Ingesson njuter av livet igen.
Men samtidigt har sjukhuset blivit en del i hans vardag. Han åker dit en gång i månaden.
Läkarna hoppas att det om ett tag räcker med en gång var tredje månad.
Och om något år ska det räcka med en gång om halvåret, om det fortsätter att se lika bra ut.
- Men jag åker gärna in en gång i veckan, bara jag kan röra mig och fixa och dona som jag vill. Då är det inga problem. Just nu äter jag ingen medicin, tar inga cellgifter eller någonting.
- Jag har svarat väldigt bra på alla mediciner. Om det här håller nu, då ska det inte bli någonting speciellt att göra fram tills om det skulle komma tillbaka någon gång då.
Till sist är Klas Ingesson noga med att han vill skicka en hälsning till SPORT-Expressens läsare:
- Tack så mycket för allt stöd!

Av Ludvig Holmberg
ludvig.holmberg@expressen.se