Byn till allsvenskan - med hjärta, skola och präst
Det omöjliga blev verklighet - och lilla Åtvidaberg spelar fotboll i allsvenskan nästa år.
Med stor hjälp från byborna, en påtaglig bruksanda, och sannolikt även från Gud fader själv.
- Det går inte att säga hur oerhört stort det här är, säger Åtvidsonen och lagets skyttekung Pontus Karlsson, 26.
Efter 27 år är ÅFF tillbaka. Det lilla brukssamhället med knappt 8 000 invånare i tätorten.
Det är lätt att gå tillbaka i historien en sån här gång. Prata om storheter som Ralf Edström, Roland Sandberg och Benno Magnusson. Minnas glansdagarna i allsvenskan på 70-talet.
Och historien är alldeles nödvändig i Åtvid. Den sitter i väggarna på kansliet vid Kopparvallen. Den får fotbollshjärtan att bulta extra hårt över hela Sverige.
Men, påpekar sportchefen Mats Karlsson, det som händer just nu är något alldeles speciellt i sig självt.
Och det är i det nya man måste leta för att hitta framgångsreceptet som fick David att besegra Goliat.
Elvira, 1, skiner upp när hon ser fotbollen mitt på Kopparvallens gräsmatta. Med stöd av pappa Pontus skyndar hon fram och sparkar lyckligt på bollen.
- Hon älskar bollar, säger Pontus och ler.
Det gör han också. Pontus Karlsson, 26. Åtvidabergare sen födseln. Mittfältare och lagets egen skyttekung med åtta gjorda mål i år. ÅFF:are i blod, själ och hjärta.
Han vill gärna förklara hur det känns. Hur otroligt lycklig han är över att ha fått vara med om det största. Ja, det största som hänt honom i livet, förutom Elviras födelse.
Men det går inte riktigt, säger han. Det går inte att förklara.
Pontus Karlsson är inget heltidsproffs. I Åtvidaberg kan man inte leva på att vara fotbollsspelare. I stället försöker man pussla med träningar, matcher, halvtids- och deltidstjänster. Om man nu lyckas få ett jobb över huvud taget.
- Jag är massageterapeut på halvtid. Jag har haft tur, det funkar bra. Men nu vet jag inte riktigt hur det blir. Med allsvenskan och allt.
Sista veckan har det tagit ännu längre tid än vanligt för Pontus att handla på Ica nere på byn. Alla kommer fram, klappar om, gratulerar.
Men just där har vi också en stor orsak till ÅFF:s framgångar, menar Pontus Karlsson. Byborna vet vilka de är. De hälsar på dem, gratulerar till segrar och peppar efter förlusten. Ja, det står till och med i spelarnas kontrakt att de ska finnas med i olika sammanhang och vara klubbens ansikte utåt.
- Men det är ju bra! Den dagen det blir tyst i Åtvidaberg, det är då man ska bli orolig. Det vi har nu är fantastiskt. Alla känner sig delaktiga i att vi går upp i allsvenskan. Det är så många små företag som har hjälpt till med pengar. Folk som jobbar ideellt. Du vet, när vi behöver måla om kansliet, då kommer pensionärerna och vill hjälpa till. Alla vill vara med.
En annan som definitivt verkar vara närvarande i Åtvidaberg är Gud.
En utspark från Kopparvallen ligger Åtvids gamla kyrka, och här jobbar ÅFF:s vice ordförande Lars Svensson som präst.
I maj döpte han lilla Elvira, Pontus Karlssons dotter, härinne i den oerhört vackra kyrkan med anor från medel-tiden.
Lars Svensson förklarar hur nära allting hör ihop. Trots att det inte alltid är så mycket folk i kyrkan på söndagarna så är det tydligt i Åtvid att platsen är viktig för byborna. Nästan alla döper sina barn här och en ovanligt hög andel av ungdomarna på orten konfirmerar sig varje år.
- Man kanske oftare besöker Kopparvallen än kyrkan men när det väl händer något så är det inte så höga trösklar.
Fotbollen finns helt enkelt med som en naturlig del i det kyrkliga livet. Konfirmandträffarna synkas med fotbollsträningarna så att ungdomarna kan göra både och.
- Och det är många minnesstunder som slutar med att man pratar fotboll, säger Lars Svensson leende.
I kyrkan hölls även det välkända "kyrkomötet" 2005 då ÅFF samarbetade med Djurgårdens IF. Det behövdes mer pengar, tyckte Dif, och ville flytta ÅFF:s matcher till Linköping med möjlighet till mer publik.
Folk vallfärdade till stormötet och röstade ett rungande nej till storstadsplanerna. Allt skulle vara som det alltid hade varit.
I Åtvidaberg ville man göra på sitt eget sätt.
Orten blev till när man hittade koppargruvor här under medeltiden. När den stora industrikoncernen Facit byggdes upp 1906 blev den enormt viktig för Åtvidaberg.
Industrin blomstrade under många år och Facit blev ett av Sveriges mest framgångsrika exportföretag.
Facits succémakare Elof Ericsson älskade fotboll, liksom hans son Gunnar som senare tog över ledningen. Facit satsade därför stenhårt på ÅFF, både med rena pengar och anställningar till lovande fotbollspelare som lockades till orten.
En av dem som anställdes var Ralf Edström.
Sagan om Facit slutade 1972.
Men de gamla brukslokalerna finns kvar. Där huserar i dag fotbollsgymnasiet.
Och det är precis här som traditionen möter det nya, och skapar den nya historien som många i ÅFF gärna vill lyfta fram.
Det har varit ett långsiktigt arbete som pågått i flera år, att få hit talangfulla ungdomar framför allt från orten och närområdet.
- De måste sköta skolan för att få spela fotboll. Annars får de inte vara med på a-lagsträningarna, säger rektorn Mikael Nord.
I Åtvidabergs 23-mannatrupp i år har nio spelare varit killar från fotbollsgymnasiet vilket förstås är en sensa-tionellt hög siffra.
- Det trodde man väl inte, att man skulle vara med och ta upp ett lag i allsvenskan redan nu, säger Emil Herge, 19, där han sitter i klassrummet i de gamla industrilokalerna.
Tradition och nutid, hand i hand.
Och Facits gamla vd, 90-årige Gunnar Ericsson, ringer för övrigt prästen Lars Svensson varje gång ÅFF spelar match och frågar om resultat och om pojkarnas spel.
- Han ringer nog tio gånger per match. Minst.
Stoltheten är påtaglig överallt i Åtvidaberg. Alla, från tjejkompisarna som tar en läsk på Sandelius konditori till gubbarna utanför Ica, pratar fotboll.
Och allra mest pulserar förstås glädjen på ÅFF:s kansli. Blombuketter i långa rader gratulerar till den allsvenska platsen. En stor hög mejl ligger utskrivna i en hög, många i stil med "Jag har alltid hållit på ÅFF, jag vet faktiskt inte riktigt varför men ni är ett lag med hjärta som jag önskar all lycka".
Med hälsningar från Luleå, Malmö, Örebro och Australien. Uppsala, Kungsbacka och Enköping.
Överallt tycks det klappa varma Åtvidabergshjärtan.
- Vi är ett lag som talar till folksjälen. Man unnar oss framgången, säger Lars Svensson, som nu kommit in på kansliet i sin prästskjorta och småpratar med ordföranden Janne Svensson, sportchefen Karlsson, tjejerna på kontoret och målkungen Pontus Karlsson som tar en kaffe i soffan.
De vet att vardagen måste komma snart. Med många beslut och pengabryderier om nya läktare och konstgräsplan.
ÅFF måste ta på sig en större kostym, men förändringarna får inte blir för snabba och stora.
- Vi kommer inte förändra vår strategi att jobba mycket med talanger och unga spelare från orten. Vi har inga miljoner att locka med så vi får jobba på ett annat sätt, säger Mats Karlsson.
Det är mycket som väntar. Men än så länge njuter alla bara av den stora framgången.
Och utanför kansliet duggar oktoberregnet över Kopparvallen. Pontus Karlsson bär dottern Elvira mot bilen, det är dags att åka hem för i dag.
ÅFF har klarat det. Vad som än händer sen så tog de sig dit ingen utomstående hade trott.
Men i Åtvidaberg trodde man. Man hoppades. Och störst av allt var den djupa och innerliga kärleken till en rund boll.
Och vackrare än så kan nog aldrig fotbollen bli.
Av Ida Thunberg
ida.thunberg@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan