Birro: Jag är inte ensam om att gråta

Nära som en bror. Nära som en livskamrat.
Under halva mitt liv har Paolo Maldini varit bäst, vackrast, värdigast.
Sedan januari 1985 har han gjort det lättare att andas. Han har varit en flykt och hemkomst för alla oss naiva drömmare som aldrig blev bättre än en snedspark på Hedens konstgräs under en regnig Gothia Cupmatch mot Halmia.
Nu är sagan snart färdigskriven. Jag kommer inte vara ensam om att gråta i eftermiddag.

BIRRO RANKAR 5 STÖRSTA MALDINI-ÖGONBLICKEN

1) Champions League- mästare 2007
Det nästan overkliga i att se honom ta emot Champions League-bucklan av Michel Platini och man får nypa sig i armen när man kommer på att de där två faktiskt mötts på planen i serie A, när Platini spelade för Juventus. Det är nästan obegripligt vackert.
2) Mästerskapsdebut EM 1988
Jag är 16 år och sitter på en bar i Taormina på Sicilien och ser Maldini göra sin mästerskaps- debut under EM 1988. Han ser livrädd ut. Han ser ut som en fågelunge som trillat ner på marken. Tills matchen startar då han spelar försvarsspel som Gud drömde att det skulle spelas.
3) Träningslandskamp mot Sverige 1998
Sverige-Italien. Träningslandskamp på Nya Ullevi inför VM 1998. Jag köper en italiensk landslagströja och sitter sedan med kikare från min plats högt upp och följer Maldini, och bara Maldini, under hela matchen. Jag kommer inte ifrån känslan av overklighet att jag är i samma stad som honom.
4) Förlust i VM-semifinal mot Argentina 1990
Maldinis sorg. Den största, djupaste, har han själv sagt, är förlusten på straffar i semifinalen i VM 1990. Här finns också finalförlusten 1994 mot Brasilien, förlusten på straffar (igen) mot Frankrike 1998, förlusten i förlängning mot Frankrike EM 2000 och den snopna förlusten i VM 2002. Landslaget blev i mångt och mycket en sorg för honom. Till revanschens VM-guld 2006 hade han slutat i "Gli Azzurri".
5) Europacupmästare 1994
Inför finalen i dåvarande Europacupen mot Barcelona 1994 tror ingen på Milan. Flera spelare, bland annat Franco Baresi, är borta. Men Milan vinner och Maldini är så där overkligt bra att man knappt tror att det är sant. Jag ser matchen på en krog i Pordenone utanför Venedig och dricker grappa tills jag klär av mig alla kläder och skriver Maldini på mina kalsonger med en tuschpenna.

24 maj 2009 Maldini: "Kommer nog också att gråta"

Förutom min familj har ingen kärleksrelation hållit längre. Paolo Maldini har varit som en bror för mig under alla de här åren. Jag har älskat allting han har gjort. Han har varit min ställföreträdande ängel. Han har gått före. Han har svept in i hemska rum och dolt allt vasst i mjuka handdukar. Han har varit bäst och vackrast utan att man behövt känna sig avundsjuk eller missunnsam. Jag har en polare som sa till sin blivande hustru natten före bröllopet:
- Du krossar mitt hjärta om du är otrogen. Om det inte är med Paolo Maldini.

Kärleken till Paolo Maldini liknar kärleken som en del unga förvirrade, lågt stämda pojkar kan känna för Morrissey. Det är samma saliga leende. Det är samma känsla av att bli förstådda. Det är en sorts grundläggande poesi. Jag minns Maldini som helt färsk, en storögd fågelunge i backlinjen under EM 1988. Jag minns honom som en azurblå ängel i det fantastiska (och avgrunds-hemska) VM i Italien 1990. Jag minns hans skoningslösa sorg efter uttåget ur VM 2002. Sedan ändå nya vinster med Milan, Champions League 2003 och 2007.

Det har gått år då min kärlek till Maldini hamnat i slentrian. Kärlek riskerar alltid att bli tagen för given. Han var ju alltid där.
Varje söndag stod han där i den mest balanserade och skönaste backlinjen världen skådat, med Baresi, Tassotti eller Alessandro Nesta och jag svepte med kärleksblicken över planen, hittade honom, och kunde lugnt luta mig tillbaka.
Nu när han ska sluta har ett blött, tungt moln arbetat sig upp genom halsen under några dagar. När chefen ringde och bad mig skriva något var det som att knuffas in i ett gråtrum. Som att sjunka ner i den mjuka, tysta gråten, som i bollhavet på Ikea när man var liten. Jag har gråtit som ett barn framför alla magiska klipp som finns på You Tube.
Paolo Maldinis avsked är nämligen så mycket mer än bara en fotbollsspelare som snurrar av sig skorna.

Det är en hel era av värdighet, tolerans och civilisation som tar slut. Det är också på ett sätt vårt eget avsked. Vi är definitivt inte unga längre. På det sättet blir hans avsked inför hemmapubliken på San Siro i dag också vårt eget, vi som är närmare fyrtio än trettio, vi som lever mitt i våra liv och har fått inse att våra drömmar kanske inte slog in som vi hade önskat, men att vi fått en massa annat vackert i stället. För sådana som oss är Paolo Maldini en levande ikon, den största fotbollsspelaren som någonsin funnits. Större än Maradona. Större än Zlatan. Man kan till och med hata italiensk fotboll och ändå få något varmt i blicken när man talar om honom. Så stor är han. Han är en levande dröm för miljontals unga pojkar som liksom han själv, nu vuxit upp, blivit män, fått barn själva, och i dag strax före klockan 15.00 är vid med honom, som tusen osynliga spöken, när han går in på sitt älskade San Siro för sista gången och det är okej att gråta lite, för honom, för Milan, och för vår egen skull också.

Livet går alltid vidare. Men ingenting kommer bli det samma utan honom. Så det är okej att gråta. När vi torkat tårarna kan vi glädjas åt att hans son Christian, född 1996, spelar i Milans ungdomslag. Han är försvarsspelare som sin pappa. Kärleken segrar över allting...