KRÄVER KRAFTTAG. Bilden från det avbrutna skandalderbyt mellan Hammarby och Djurgården 2006. Foto: Schederin Roger

Birro: Ni har gjort er skyldiga till det fulaste man kan göra

Kom igen nu. Kom ner från era höga hästar.
För det är NI som sitter på dem. Det är NI som tar er rätten att hata sönder människor, förstöra deras karriär. Vem ger er den rätten? Kärleken till klubben? Till laget och färgerna?
I helvete heller! För ni har kidnappat laget, färgerna, klubbmärket. Det är inte okej. En klubb älskar man kollektivt. Ni har gjort er skyldiga till det fulaste man kan göra. Ni får fan maka lite på er.

14 november 2008 Idrottsministern: "Flatheten är upprörande" 14 november 2008 Norling vill inte kommentera kontakten med Firman 14 november 2008 AIK:s ordförande: "De hotar att döda mig"

Vi är fler som vill vara med. Pensionärer i keps. Barnfamiljer. Kvinnor. Hyggliga, vanliga knegare som älskar lika mycket som ni gör, som lider i nederlagets stund exakt lika hårt och intensivt som ni gör. Ni kommer skrämma alla oss, era bröder och systrar, ifrån arenorna, bort från matcherna. Vi sitter hemma i stället. Medan världen blir ödsligare runt er, och er billiga fylla, era munkjackor, era uppdragna luvor, era skamliga "A Clockwork Orange"-hyllningar, era knytnävar och er förbannade masspsykos.
Ni verkar tro att livet är som ett kapitel ur boken "Svensk Maffia". Att världen är som i "Scarface". Ni är små snoriga barn som behöver snyta er.

Jag vet vad anonymt hat vill säga. Jag tvingades släcka ner min blogg på grund av flera vidriga påhopp som var under alla former av anständighetsgränser. Det är enkelt att sitta bakom runkiga tangentbord och hata anonymt. Men anonymt är fegt. Att däremot stå för sina åsikter, för sitt lag, för sin klubb, att skylta med sitt ansikte och sitt namn är modigt.
Jag tror att ni ser er som hjältar, mörkrets riddare, beredda att spilla lite blod för er kärlek till klubben. Men ni är i själva verket extremt fega, ljusskygga, kollektiva och anonyma mobbare.
Vad skiljer er från de tuffa, men innerst inne skitskraja, killarna i omklädningsrummet på gympan som valde ut den sköraste, räddaste, fegaste stackaren och började rulla sina handdukar?
Ni är inte ett dugg modiga.
Mod är att ha sitt ansikte och sitt namn framför sitt hjärta, i allt man gör, i allt man tycker.
Ni ger hela manligheten dåligt rykte.

Jag tror bättre om er. Jag har varit en av er. När jag drack skulle jag alltid veva. Jag betedde mig som ett svin, mot allt och alla. Varför? Därför att jag var rädd att ingen skulle lyssna på mig om jag sänkte rösten, för att jag trodde att alla skulle försvinna om jag berättade att hjärtat kändes som en svart tår dygnet runt.
Jag hatade hela världen.
Jag trodde hela världen hatade mig. Men hela världen visste inte ens att jag fanns. Det här är inte fotbollens kollaps, lika mycket som det är hela samhällets.

I Italien har man sneglat på hur man lyckats i England. Man får betala ett pris för lugn och ro på arenorna, det är sant. Men jag lutar allt mer åt att det är ett rätt billigt pris.
Samtidigt finns risken att politikerna resonerar som de gjorde i Göteborg när de stängde varuhuset Nordstan på natten och slog sig för bröstet över att fyllorna försvunnit. Det hade de inte. De frös ihjäl på offentliga utedass på Hisingen i stället.
Jag kräver att fotbollens Lars-Åke Lagrell, hockeyns Christer Englund, RF:s Karin Mattsson och regeringens Lena Adelsohn Liljeroth förstår att det här är en cancer som äter det här landet inifrån.