Mats Olsson: Larssons plats i EM är säker
Jag har sett svensk fotbolls framtid och hans namn är...tja...säg det.
Jag hade gått och filat på den, hade hoppats få använda den, men gick på en jävla knock istället.
Istället för att äntligen få använda mig av Landau-Springsteen får jag säga som Lars Lagerbäck efter matchen mot turkarna:
De gamla och rutinerade spelarna var bäst.
Sverige gjorde en hygglig match mot Turkiet i går, men riktigt bra blev det inte förrän Johan Elmander kom in i andra halvlek.
En engelsk anda
Markus Rosenberg och Marcus Berg inledde som anfallspar och där Rosenberg sprang, jagade och pressade mer än han gjort på länge försvann Berg helt.
Det är väldigt svårt att begripa sig på denne Berg.
Han tonade ner sig själv och sin roll och sin målfarlighet före matchen och, efteråt – medan belysningen på Inönü-stadion släcktes och vi stod i mörker – sa Berg om sig själv, om matchen och sin insats:
– Helt okej att jag orkade jobba i nittio minuter. Vi skapade inte så mycket, men det kändes helt okej att få nittio minuter, även om vi inte skapade så många målchanser.
Nästan Schwarz-nivå
När han fick samma fråga framför en tv-kamera svarade han exakt likadant.
Sebastian Larsson utstrålade åtminstone självförtroende och en fajteranda som är engelsk och närapå Schwarz-aktig när han spelade vidare med uttänjt ledband.
– Man kan inte gå ut efter trettio minuter. Det går inte, sa han.
Det var i trettionde minuten som Larsson blev liggande, svårt grimaserande, efter en duell med Hakan Kadir Balta. Larsson haltade plågsamt men kämpade sig tillbaka in i matchen, och det känns som hans EM-plats är säker.
"Micke" är lysande
Vi skojade en del i förväg om hur otroligt onödigt och fånigt det var att släpa hit den funktionelle Mikael Nilsson för att – än en gång – testa honom som vänsterback.
Men det ska sägas: ”Micke” var lysande både som vänster- och högerback.
Anders Svensson var bäste svensk med precisa passningar och – en del ganska elaka tacklingar och fällningar.
Och jag är väldigt förtjust i Johan Elmanders löpningar, provokationer, utslagna armar och domarattacker. Mannen är internationell ut i fingerspetsarna och kan – nästan ensam – förse ett helt försvar med djungelpung.
Kastades fram och tillbaka
Ingen kan anklaga det turkiska fotbollförbundet för att göra det lätt för media.
Vi kastades ut och in, fram och tillbaka, alla gav olika besked och det var tydligen bara två svenska journalister som hittade till den officiella presskonferensen.
Det svenska landslaget anklagas ofta för att vara mediafientligt men – då skulle ni se det turkiska. Man hade arrangerat en mixad zon där de turkiska journalisterna flockades men de turkiska spelarna gick rakt förbi dem och in i spelarbussen utan att säga ett ord.
Vi fick stå vid ena kortlinjen medan sjuhundra poliser marscherade ut och det var när belysningen släckts som Andreas Isaksson kom, sist av alla.
Det är så mycket om att ”det var skönt att spela” och ”ja, nä, det kändes bra” att jag försökte tänka hur jag själv skulle ha reagerat i samma situation:
Jag hade dansat idiotdansen dygnet runt i en vecka så roligt som det var att spela.
Till slut fick jag ”Isak” att säga det:
– Ja, det var kul. Det är det det är, det är kul för mig. Jag kan säga en massa annat men att komma in här, spela inför stor publik, mot ett bra hemmalag, hålla nollan – det var kul.
– Och du fick göra ett par kanonräddningar, sa jag.
– Nä, kanon och kanon, dom var väl okej, sa han.
Det var i alla fall en räddning på skott från Nihat Kahveci som han fick jobba på.
Vi ska inte vara så oroliga för ”Isaks” form inför EM i sommar.
Han är given som förstemålvakt, och om vi tänker att det är en och en halv månad till nästa landskamp, Brasilien i London (det är sålt 354 biljetter nu!), så kommer det att rulla på med landslaget efter det och det räcker.
Kepsen från Japan dämpade smällen
Den jävla knocken?
Efter matchen gick, halvsprang och sprang vi i små, smala och underliga gångar under läktaren på Inönü-stadion (det är väldigt roligt att skriva Inönü) och eftersom jag lät en frän JOHN&PAUL&GEORGE&RINGO-truckerkeps med stor skärm från Osaka i Japan debutera på den här resan såg jag inte hur lågt i tak det var ovanför en brant trappa.
Kepsen dämpade smällen i skallen, men det var som att helt öppet springa rakt in i Mike Tyson-höger.
Jag ska inte säga att mitt liv passerade revy, men jag hann tänka ”vad fan är det som händer?” när jag flög baklänges genom luften och hamnade raklång på rygg.Det är alltid skämmigt att falla och som tur var kom jag på fötter innan nån riktigt hann fatta vad som hände. Johanna Garå på Svenska Dagbladet frågade om jag var yr eller såg dubbelt, men det kändes tvärtom som om jag piggnade till.
Men jag bad landslagsläkaren Magnus Forssblad kolla hjässan.
– Äh, skrapsår, det där är inget du ska oroa dig för. Du behöver inte sys.
Skrapsår i huvet?
Jag som hellre haft ett uttänjt ledband.
Av Mats Olsson
mats.olsson@expressen.se
Upp
Gå
till förstasidan