Olsson: Det här kan vara den bästa final jag sett
En passning av Xavi skär rakt genom den tyska backlinjen.
En lång löpning av Fernando Torres och en fräck chipp över Jens Lehmann.
En passande bild av Spanien som europamästare i fotboll 2008.
En underbar symbol för ett fantastiskt litet mästerskap.
En bit briljans, ett stycke modern fotbollskonst.
Man bygger upp förväntningar, man menar att här ska världens eller Europas bästa spelare mötas i en helt avgörande match, en final i ett stort fotbollsmästerskap.
Vi i media skriver om den kommande festen. Och så blir det skit av allting: en tråkig match, rostiga ställningskrig och i bästa fall ett avgörande på straffar som blir lite spännande.
Finalen i går, den mellan Tyskland och Spanien - som Spanien vann med 1- 0 - kan mycket väl vara den bästa stora final jag har sett.
Det har varit några lag här - Spanien, Turkiet, Portugal, Ryssland och kanske Holland - som visat upp en bländande vacker fotboll som bygger mer på fantasi, liv och rörlighet än cynism. fasta situationer och långa bollar på Zlatan.
Att just Spanien kunde vinna var både givet, välförtjänt och helt rättvist.
De har vunnit alla sina matcher (den mot Italien på straffar, men ändå).
De har en tydlig spelidé och en trygghet i systemet som spelarna kan luta sig mot.
De har en god och positiv grundinställning till fotboll.
De har ekvilibristiska individualister (försök säga det snabbt!).
De kan dessutom försvara sig - det har varit lite si och så med det förr.
De har världens bäste målvakt ilagkaptenen Iker Casillas.
Jag bryr mig inte så mycket om historia, om vatten som runnit under broar, om förbannelser som släppt - jag ser här och nu, och jag ser en europamästare som tjusat och förfört oss itre veckor.
Under några matcher hette han Cesc Fábregas, reserven och inhopparen som var så läcker att se med de intelligenta och oväntade passningarna.
I går hette han Fernando Torres.
Det är alltid ett beklämmande jidder om taktiska uppställningar och sifferkombinationer. Jag kan köpa att ingen är större än laget, men det är också en sanning att ett lag och ett system inte är värt nånting utan en som sticker ut, en som är sin alldeles egen och som vill, kan och vågar - och får lov att göra det.
Torres sprang sönder på topp
Alldeles ensam på topp sprang Torres sönder Arne Friedrich, Christoph Metzelder, Per Mertesacker och den lille och annars så skicklige Philipp Lahm.
När bollen kom från Xavi hann varken Mertesacker eller Metzelder med och i duellen med Lahm vägrade Torres att lägga sig, han gick istället runt Lahm på utsidan, kom ensam med en utrusande Jens Lehmann och chippade in bollen.
Metzelder och Mertesacker är långa och nickvänliga, men det är som om de har larvfötter när de snabbt måste vända sig.
Och det var inte bara en kamp på planen, mellan spelarna, utan också på bänken.
När Joachim Löw började byta och satsa på två anfallare - Miroslav Klose och Lukas Podolski - och sen satte in ytterligare en - Kevin Kuranyi, kontrade Luis Aragonés med att ta ut Fábregas och sätta in en defensiv mittfältare till iXabi Alonso. Och sen ut med en tröttsprungen Torres och in med en pigg Daniel Güiza.
Och jag vet inte om Xabi Alonso hade behövts. Om Fernando Torres går till historien som den spanske hjälten och målgöraren var det här Marcos Sennas match. Hans defensiva mittfältsroll har traditionellt varit strikt defensiv och spelförstörande, men Senna är lika mycket speluppläggare som - förstörare.
Senna är född iBrasilien men blev spansk medborgare för att kunna spela idet spanska landslaget - varför gör vi så sällan den typen av värvningar?
Jag har i detta EM också blivit väldigt förtjust i högerbacken Sergio Ramos, en man som är lika mycket yttermittfältare, innermittfältare och anfallare som just högerback.
Och jag gillade verkligen Carlos Marchenas hårdföra stil bredvid Carles Puyol imittförsvaret.
Det var där, i mitten, som Spaniens EM-guld räddades när Tyskland hade fyra-fem man i varje anfall i ett massivt tryck under de sista minuterna.
Tyskland gjorde en bra match
Tyskland gjorde en bra match, började framför allt väldigt bra med chanser av både Klose och Thomas Hitzlsperger, hade bra tyngd i slutet av första halvlek och skapade en del, bland annat Michael Ballack och Kevin Kuranyi, med tjugo minuter kvar.
Men initiativet gled bort från tyskarna och det var Spaniens lätta, kvicka och roliga passningsspel som blev deras guldvapen.
Faktum är att Ramos, Torres och Senna hade kanonchanser att göra fler mål.
Två saker jag gillar:
Att den italienska domaren Roberto Rosetti verkligen stegade upp frisparkarna med långa resoluta steg, ett gammaldags inslag i en allt modernare fotboll.
Att spelarna får gå upp på en tribun och hämta sina medaljer. Det är Michel Platinis hittills bästa beslut som Uefa-boss.
Det bästa jag kan säga om Sverige just nu är att Fernando Torres påminde en del om Zlatan Ibrahimovic i sin kraft, vilja och spelskicklighet, samt att vi var en minut från att spela 1- 1 mot europamästarna.
Men jämförelsevis känns det som om vi sysslar med helt olika idrotter.
...och nu tillbaka till sparket och springet i allsvenskan, till hata-hata-hata-ramsorna och våldet. Jag hade under några briljanta veckor med stor fotbollskonst på nåt sätt lyckats förtränga den delen av fotbollen.
Av Mats Olsson
mats.olsson@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan