Mats Olsson: Är det så här vi vill ha det?

9 november 2009 Djurgården straffas efter skandalen 9 november 2009 Dif: "Hoppas de skyldiga är filmade" 9 november 2009 "Vi ska identifiera gärningsmännen" 8 november 2009 Hammarby fick poängavdrag 8 november 2009 "Dags att externa vaktbolag sköter säkerheten" 8 november 2009 Polisen: Fem spelare nedslagna 8 november 2009 Misshandeln utreds av disciplinnämnden 8 november 2009 Polisen fick dvd från TV4:s buss 8 november 2009 Attackerades med sparkar och slag

Jag skiter i om det är bättre för svensk fotboll, för svensk fotbollsekonomi eller för svenska publiksiffror om Djurgården är kvar i allsvenskan.
Det finns viktigare saker än poäng, målskillnad och publiksiffror.
Svensk fotboll står inför ett vägskäl: är det så här vi vill ha svensk fotboll?
Ni har säkert sett tv-bilderna. Efter Djurgårdens seger sprang en stor del av publiken in på planen och Andi Toompuu i Assyriska blev nedslagen.
Toompuu blev nedslagen och tre andra spelare attackerades.
Jag vågar inte tänka på vad som hade hänt om Assyriska vunnit, eller om Dennis Östlundh la upp bollen elva meter från mål för en avgörande straff på Pa Dembo Touray.
Fotbollsallsvenskan fick en sportslig avslutning som den egentligen inte är värd:
* Vi fick en lysande seriefinal i Göteborg, Blåvitt mot AIK, 1- 2.
* Vi fick en nästan lika lysande cupfinal i Solna, AIK mot Blåvitt, 2- 0.
* Vi fick ett spännande kval mellan Assyriska och Djurgården, där en av få nu levande järnkaminer, Mattias Jonson, nästan ensam vann matchen på Stadion i går, nästan ensam var den som såg till att Djurgården är allsvenskt nästa år också.
Men en spelare blev nedslagen. Publik tilläts springa in på planen och på tv-bilderna ser man vakter som skrattar när massan väller in.
- Det är ju tur att dom som sprang in var glada, sa Lars-Åke efter seriefinalen i Göteborg förra helgen.
Man säger att Lars-Åke var naiv som inte trodde att han skulle bli igenkänd på planet till Rosenborg, när han skulle förhandla om Erik Hamrén.
Den godtrogenheten är som en Emil i Lönneberga jämfört med hur naiv Lars-Åke, hans fotbollsorganisation och de allsvenska föreningarna är vad gäller våld. För också i en glad massa kan man gömma en kniv, en trasig flaska.
Jag är så trött på våldet att jag inte vill skriva om det, inte vill prata om det, inte vill titta på det längre. Däremot älskar jag fotboll och grips av djup förtvivlan.
...och jag glömmer inte min bestående bild av svensk fotboll 2009.
Gamla Ullevi i Göteborg förra söndagen: olika supporterfalanger slogs med påkar, kamerastativ, stolsitsar och batonger, och passade dessutom på att skjuta raketer på varandra, medan Lars-Åke delade ut medaljer och pokal till seriesegrarna AIK. Om man låtsas som om inget hänt...kanske det försvinner.

Vem har makten, ni eller dom?

I går gjorde Djurgården stordåd.
I går gjorde Mattias Jonson kanske sitt livs match.
Men söndagen den 8 november 2009 kommer att bli ihågkommen som dagen då fotbollens galenskap nådde en helt ny nivå, dagen då en spelare i Assyriska blev nedslagen mitt på en fotbollsplan, mitt på Stockholms stadion inför hela svenska folket.
Bortförklara den med din "glädje", Lars-Åke.
Bortförklara den med dina låtsaslagar, Thomas Bodström.
Vem tar makten, ni eller dom? Vem har makten, ni eller dom?
Vem ställer sig upp på Fotbollsgalan i tv i kväll och föreslår - nej, kräver - ett års uppehåll med allsvensk fotboll?
På onsdag tar, förmodligen, finansmannen och superdjurgårdaren Tommy Jacobsson över Djurgården.
Han har på ett märkligt vis, på sitt sätt imponerande, utpressat sig till en maktposition med några kassakistor bakom sig.
Framtiden för Djurgården har handlat mycket om spelsystem, nyförvärv, tränare, upplägg, organisation, långsiktighet och trovärdig målsättning.
Man pratar inte så mycket om buset, om våldet, om de herrelösa läktarna. Det är dags att göra det nu, eller lägga ned verksamheten.

Jonson gömmer sig inte i massan

Låt mig nu nämna en verklig idrottshjälte, inte en feg fan som gömmer sig i massan.
Låt mig nu tala om Mattias Jonson.
När väl 3- 0 kom var det så typiskt.
När alla andra gick på knäna efter 118 minuters fotboll fanns det fortfarande två som orkade hoppa högst i hela världen, eller åtminstone på Stockholms stadion.
En av dem var Mikael Dahlberg.
Den andre var Mattias Jonson.
Jonson hjässade in bollen som håller Djurgården kvar i allsvenskan.
Det är i såna här matcher - sen höst, gruvligt kval och ett till synes hopplöst underläge - som man ska komma till match med Mattias Jonson.
Det är när rosslingarna och vrålen från dödsdalen i superettan blir allt högre och mer påträngande som man ska komma till match med Mattias Jonson.
Djurgården blev utspelat av Assyriska i Södertälje i onsdags.
Då var inte Mattias Jonson med. I går var han med. Djurgården är allsvenskt.
Ibland blir fotbollen och livet inte svårare än så.
Jag verkar ganska ensam - för att inte tala om komplett ensam - i media om att verkligen gilla Jan Tauer.
Jag skrev i går att jag hade startat alla matcher med Jan Tauer; han är inte världens bäste fotbollsspelare, han är inte ens topp 500, men med tanke på hur veset, bortkommet och ursäktande Djurgården betett sig stora delar av säsongen är Tauers vilja, galenskap och sidlinjerusningar ibland ovärderliga.
När Djurgården är allra mest som järnkaminer är Djurgården så beundransvärt att föreningen och dess fotbollsspelare inte alls gjort sig förtjänt av vissa av sina supportrar.

Av Mats Olsson
mats.olsson@expressen.se